Atomvinter - Anton Kristiansson

Stod mitt i gatan och min halsduk fladdra i vinden

Mitt i natten med ditt läppstift kladdat på kinden

Känns mest som att jag komplicerade allt som jag ville

Men det var allvar, en sån känsla som aldrig försvinner

För vissa människor fastnar enda in i blodet

På bara några sekunder fast än man inte tror det

Dricker, bedövar det är svårt att vara ärlig så,

Alla förnekelserna hopas till en hjärnridå

Vin över skjortan, såg ut som att jag blivit'skjuten

Hjärtat i bröstet, kändes som nån rivit ut det

Stegen i natten ledde aldrig någon annanstans

Och jag som bara leta efter någonting som aldrig fanns

Har släppt för mycket av mig själv på dessa råa gator

Göteborg har så mycket att stå till svars för

Och jag har trott att jag var alldeles för trasig

och fördärvad för att räddas

Vågar du så får du varje skärva utav mitt hjärta

Det är tusen grader kallt

Det är tusen grader kallt

Det är tusen grader kallt

Det är tusen grader kallt

Solen steg och jag vaknade i det röda ljuset

Himlen flamma genom fönstret på det döda huset

Kolla på telefonen och du hade aldrig ringt mig

Världen brann upp på så många sätt den där kalla vintern

Jag hade lovat mig själv att aldrig mer ge bort min insida till någon igen

Omsluten av så många svarta moln, så många svarta hål, utan nåt mål

Så nära på, sluta i katastrof

Ju mer jag trott på kärlek, ju mer har den fördrivits

Ju mer jag hatat den, ju starkare har känslan blivit

Det är svårt att älska men svårare att inte

Så nu står jag här och brinner under lågorna på himlen

Det är tusen grader kallt

Det är tusen grader kallt

Det är tusen grader kallt

Det är tusen grader kallt