Du för mig:
Nånting jag lärt mig jag ska njuta
Begagna och förbruka
Jag för dig:
Inkarnationen av förtrycket
En maktcentral av nycker
Med rätten att förhåna
Och underordna
Du och jag:
Tror oss ha genomskådat lögnen
Den gamla riddardrömmen
Du och jag:
Två som är trötta på det gamla
Beslutar att tillsammans
Väva nya mönster
Och öppna fönster
Så ger vi oss hän som en stormvind över sanden
En berusande dans, vi är uppfyllda av ande
I den benvita månglansen binds dom nya banden
Inget av dom ska nånsin gå av
Aldrig nånsin
Inte våra
Dom är nya
Dom är starka
Som tusen kedjor
Duvorna skakar av sig ruset
Och kisar emot ljuset
Sol igen:
Strålarna visar varje dammkorn
Varenda fläck får framtoning
Skuggorna blir dagrar
Och ögat klarnar
Plikter beblandar sig med famntag
Som lekar gör med allvar
Vad är erfarenheter värda?
Vad vågar vi begära
Av dom vi tror oss älska
Och av oss själva?
Är nu viljorna redo att nötas mot varandra?
Är nu luften tillräcklig för båda två att andas?
Är nu kärleken där eller är det nånting annat?
Är det vi eller du eller jag?
Är vi redo?
Är vi starka?
Eller är vi
Som vi lärt oss
Bara lata?
Den som lever för att äga
Och inte ger nånting
Den förväxlar ofta kärlek
Med vanlig förälskelse
Men förälskelsen är flyktig
Som själva sommaren
Och vi måste också leva
Med att det faller snö
Med regn och vind och köld
Jag är ingen gud, du är inte nån gudinna
Och jag blir aldrig slav, du får aldrig bli slavinna
Men förmågan att älska är nödvändig att vinna
För att inte förlora sig själv
Till det gamla
Till det enkla
Det bekväma
Till det mönster
Vi måste bryta
Vi sitter vid elden som två narrar
Och fryser så vi darrar
Natt igen:
Stjärnorna ler åt mänskobarnen
Som sitter i sin hage
Med ryggen mot varandra
Och håller andan
Ändå styr vi mot reven och jublar när vi strandar
Ändå höjer vi stolta förgänglighetens kalkar
Ändå offrar vi allt på fåfänglighetens altar
Där tusentals brunnit förut
Helt förgäves
Helt förbannat
Helt förtrollat
Helt förtvivlat och
Helt förlorat
