Är livet att förtrycka eller att förtryckas
så blir kärleken en måttstock på hur väl man lyckas.
Då står ensamhet för frihet,
förälskelse för tvivel,
och ömhet blir ett svaghetens bevis.
Då börjar vi som lärt oss va rädda för varandra,
ta spänntag för att pröva styrkan hon den andra.
Och så virvlar feberdansen,
tills någon mist balansen,
och kärlek blitt ett annat ord för hat.
Så söker man det fula i människan intill sej.
Så stöter du din värja i svagheterna i mej.
Och då drar jag åt mej handen,
och knyter den i skammen,
och slår dej där jag vet att det gör ont.
Så blir alla vackra minnen som drömlika visioner
och kvinnorna jag älskat som nedlagda stationer,
där jeg stigit av och väntat,
ja, hela tiden längtat,
till att nästa tåg ska ta mej därifrån.
Så flyr man till nån annan som bländar och bedårar.
Som om kärleken stod över arbete och tårar.
Ja, som om tryggheten och värmen
och kamratskapen var värden
som plötsligt bara uppstod av sej själv.
