Maria, jag tycker om våra små supe'er med tända ljus.
Och visst njuter jag av att lyssna till din poesi I ditt mörka hus.
Men säj aldrig mera åt mej att jag är nå't du måste ha.
Och säj aldrig mera att du betraktar mej som din egen man.
För jag blir aldrig din, du blir aldrig min:
Man kan inte äga varann.
Maria, du får förlåta mej men du kan inte jämt va' med.
Ibland är två en för många när man bara vill va' ifred.
Det är inte nå't persoligt, det är bara så det är.
Och jag är ingen fågel som du kan hålla fast I din lilla hand.
Nej, jag blir aldrig din, du blir aldrig min:
Man kan inte äga varann.
Maria, du gråter.
Maria, varför?
Maria, att jag skall gå iland med att ensam berika dej
Är väl ändå lika orimligt som att du kan va' allt för mej?
Det finns ju så många sidor, så måmga behov man har.
Jag älskar dej men jag vill inte stå här ensam om du försvann;
Så jag blir aldrig din, du blir aldrig min;
Man kan inte äga varann.
