Jag tog på mig skjortan, drog på mig byxorna
Tog stövlarna på och knallade ut
Jag gick bort till vedbon och tog en av yxorna
Nu var det över. Ja, nu var det slut
Nere vid sjön såg jag föräldragården
Där min mamma bott kvar fram till att ålderdom
Och demens tvingat in henne på åldringsvården
Och ända sen dess hade kåken stått tom
Det var nån gång i slutet på sommaren det hände
Jag fick besök utav sonhustrun min
Hon bad om hjälp för några hon kände
Och inom en vecka så flyttade dom in
Språket det kunde jag inte begripa
Men med miner och gester så kom vi en bit
Jag förstod att dom satt i en helvetes knipa
Och att det var därför som dom kommit hit
Men svårast av allt var nog ändå att fatta
Att dom som hade lämnat sitt hemland och flytt
Här blev förhörda och ifrågasatta
Och tvingades hålla sig gömda på nytt
Kvinnan hon genomled sömnlösa nätter
Med lamporna på för att känna sig trygg
Mannen bar märken ifrån cigaretter
Som vakterna hade bränt in i hans rygg
Och pojken var ängslig, vem kunde väl veta
Vad han varit med om för slags djävulstyg
Men jag såg när jag gick till sjön för att meta
Hur pojken smög efter och tittade i smyg
Sommaren blev höst och hösten blev vinter
Och mörkret var tungt och kölden var svår
Sonhustrun kom med julhyacinter
Och vi överlevde och vintern blev vår
Och han lagade köksklockan som hade stannat
Sen blev han tårögd och kramade min hand
Och hon bjöd på bröd som smakade nåt annat
Och hon sov med lamporna släckta ibland
Pojken han övervann tvivel och tvekan och han fick ett metspö som bara var hans
Ibland så satt vi timmar i ekan och allting var enkelt, framtiden fanns
Klockan 4 på natten med utvisningsorder kom åtta poliser, aktionen var snabb
I båthuset väntar ett metspö, det står där
Och väntar förgäves på en femårig grabb
Själv står jag med yxan i näven och ser ingen anledning att nånsin flagga nåt mer
Och flaggan den postar jag väl till regeringen
Och flaggstången den ska jag fan hugga ner
Det sades att dom saknade skäl att få stanna
Medmänsklighet, adjöss och farväl
Men fast jag är kvar undrar jag likförbannat
Är det dom eller vi som mest saknar själ?
Ja, fast jag är kvar undrar jag likförbannat
Är det dom eller vi som mest saknar själ?
