Jag minns så väl den sommarn, jag måste ha varit fem,
när farbror Axel i sin Taunus skjutsa pappa hem
Han hade fått ett kast på sågen o krossat ena knät
men trots att han var blek o blodig så minns jag aldrig att han grät
Fast han låg på lasarettet hela sommarn lång
minns jag aldrig att han klaga någon enda gång
Fast han säkert hade ont höll han oss på gott humör
Lite värk o pina är väl ingenting att grina för
Men jag kan också minnas någon stilla sommarnatt
när vi satt på sjön och meta hur plötsligt där vi satt
Jag en liten pojke Han fullvuxna karln
Då kunde han bli tyst o börja gråta som ett barn
När jag fyllde femton o for med min moped
rätt ner i ett dike så att axeln for ur led
o mamma skötte om mig med all sin omtanke o vård
Då minns jag att jag tyckte att hon var både omänsklig o hård
Eller när jag kom från dansen med högerarmen av
ska jag väl aldrig glömma det rådet som hon gav
‑Bit i hop nu pojk o spara dina tårar vad du gör
Lite värk o pina är väl ingenting att grina för
Men jag kan också minnas ...
Sista åren som han levde var han redan märkt,
han hade farit illa o var sned o söndervärkt.
Fast han själv måste ha vetat att allting snart var slut
var det inte han utan vi som hade svårt att härda ut
Han hade gjort sitt dagsverk Han hade gjort det väl
Inte var han bitter trots att han hade goda skäl
Fast han säkert hade ont höll han oss på gott humör
Lite värk o pina är väl ingenting att grina för
Min son kan också minnas någon stilla sommarnatt
när vi satt på sjön o meta o plötsligt där vi satt
Han, en liten pojke o jag fullvuxna karln
som plötsligt börja gråta som ett övergivet barn
