Den odödliga hästen - Fred Åkerström

Stensprängar-Kalle Valgren han har en gammal häst,

som han har fått i arv ifrån sin far.

Men den är alltför gammal,

så nog var det väl bäst,

om kräket finge sluta sina dar.

Och nog försökte Valgren en gång att bana väg,

för honom till en bättre värld,

men hästen den var seg.

Och föredrog dumt nog att stanna kvar.

Det var en tidig morron, som gubben Valgren tog

och ledde honom ut ifrån hans stall,

och vad som skulle hända,

det ana hästen nog,

när gubben surra´ fast ´en vid en tall.

Och att han ej var nykter, det märktes likaså:

Jag undrar, tänkte hästen slött,

hurdant det här skall gå,

bäst å ta de lungt i alla fall.

Men gubben Valgren tog sig ett par tre supar till,

för att av dom bli styrkt till kropp och själ,

och sade sen till hästen:

Var snäll nu och stå stll,

för du förstår, jag vill dej bara väl.

Han tog med ena näven ett tag mot ögonvrån

och fatta´ sedan släggan sin

och slog i skallen på´n.

Så hästen sjönk ihop och dog ihjäl.

Men då blev gubben lessen, och hämta´ ett fång hö

att lägga under huvut på sin vän.

Sen gick han in i stugan

och sa: Nu är han dö -

och började att supa om igen.

Han ville dränka sorgen, och svälja ned sin gråt,

-men när han sen kom ut igen

stod hästen där och åt

och mumsade som vanligt lugn och slö.

Stensprängar-Kalle Valgren han har en gammal häst,

som han har fått i arv ifrån sin far.

Men den är alltför gammal,

så nog var det väl bäst,

om kräket finge sluta sina dar.

Och nog försökte Valgren en gång att bana väg,

för honom till en bättre värld,

men hästen han var seg.

Och föredrog dumt nog att stanna kvar.