Han hade seglat för om masten
Han hade seglat för om masten,
som en man uti många år,
han hade seglat med förskjutning i lasten,
från Frisco till Singapor.
Han hade seglat med fransmän och britter,
och med de som betalt honom bäst,
han hade slungats mot Sydjyllands klitter,
en gång i en storm från sydväst.
Hans rum var den mörkblå skansen,
hans bädd var den hårdaste koj,
hans hem var den mörkblå Atlanten,
i storm som i dyning loj.
Hans dröm var en annan skuta,
en annan kock och kapten.
Två flickögon bakom en ruta,
som han sett vid lampans sken.
Men så en dag dag det sig hände,
det var i en kinahamn,
där kom det en skuta han kände,
som bar hembygdens namn.
Han blev lite röd om kinden,
när skeppet med ens föll av,
och flaggan slog ut för vinden,
den flagg som han en gång höll av.
Han såg den fast svart av röken,
och blekt av tropikernas sol,
han hörde den fladdra likt göken,
som i hembygdsskogarna gol.
Och gul som ett skälvande klänge,
han sett i en flickas hand.
För första gången på länge,
han mindes sitt fädernesland.
Han mindes en röd liten stuga,
någonstans i ett hölje skyggt
där höga trädstammar sig buga,
sig inför så skön en bygd.
Han hörde ett flickskratt ifrån logen,
och en väbekant dragspelslåt.
Han mindes en gång uti skogen,
och slutligen brast han i gråt.
