Stolta stad!
Jag nu glad
förglömmer ditt prål,
ditt buller, larm och skrål,
dina slott och torn.
Movitz, blås i ditt horn!
Böljan slår,
båten går
bland jakter och skutor spanjefararn står
segelstinn,
går snart in
i Cadix och Dublin.
Nalle, vill du ha nötter? — Gå inte så nära björnarna! — Stilla! Nymfen sjunger och sefiren följer hennes stämma.
Klang och skott!
Kungens slott
mot skyarna höjs,
och ögat ömt fönöjs.
i en åldriger dal
syns en arsenal.
På en mur
syns en kur
med gluggar och flaggor, mordgevär och lur;
från dess vall
dån och knall;
från bergen återskall.
Vågorna glänsa och glittra, de svalkande ilningarna förnöja. — Kostar det på, Movitz? — Gutår! — Men se vid stranden snett över! Se vad blågula och gröna bilder som timra i skuggan av den upp- och nedvända mörkbruna kölen. Hamrarna knacka så tätt. Märker du åt höger en grekisk tempelbyggnad på en höjd? Och nedanför i vattubrynet, — se vad för en skog av gungande master med fladdrande vimplar. — Solen baddar, klockorna ringa, trummorna dundra, fanorna fläkta, pikarna glimma, klockspelarn drillar och klämtar. — Korken ur buteljen! — Movitz kastar hatten och peruken i böljorna, och dricker hela världens skål. — Klang i hornen! Vila på årorna. Sjung, Susanna!
Vad jag ser!
Ulla ler.
Solhatten i hand
med rosen röda band,
bröstbukett, gröna blan,
nopkinskjol, falbolan,
Skön och känd,
snörd och spänd
hon hoppar ur båten med en kullrig länd.
Kära du,
jag rev nu
mitt förklä mitt itu.
Raljeri!
Lät nu bli;
jag skulle bara gå
till slaktarhuset. — Nå!
men nu sitter jag här;
det i hjärtat mig skär.
Innankort
vår transport
är framme. sitt stilla, tag min ros ej bort!
Förr, mossiö,
skall jag, mö,
i dessa böljor dö