Nu åkte åkar Lundgren sin sista långa färd
Nu var han död, nu for han bort ifrån vår vackra värld.
Hans gamla häst var skrudad, med nya blanka don,
och fyra sorgsna söner var hela procession.
Så drog mot kyrkogården, en modfälld karavan
Men Oskar fick en bra idé, vi åker ner till stan,
och får oss ett par supar, på någon SARA-krog,
vi har ju ganska gott om tid, och prästen väntar nog
De voro alla ense det blev ej nån protest
De styrde in mot stadens tull med kista vagn och häst
Och snart bland glas och flaskor de drucko mod och kraft
men hur det var så glömde de vad ärende de haft.
Det var så vackert väder och hela livet log
och fyra glada bröder körde häst från krog till krog
Och ingen kom ihåg vad det var de hade glömt.
Och ingen höll nån räkning på de bägare de tömt.
När nattens vindar spelte sin första svaga ton,
då nalkades så saktelig en sorglig procession.
En häst och fyra karlar som efter dagens strid,
nu styrde fram på vinglig stråt, mot kyrkogårdens frid.
De buro in sin kista och fann en nygrävd grav.
Och Oskar kommenderade, Håll an ett tag! Lägg av!
Så tog han av sej hatten och såg sig fånigt kring,
och tyckte att de borde ta och sjunga någonting.
Och fyra hesa röster som darrade av sorg.
De stämde upp, Din klara sol, han är en väldig borg.
Och med berusat allvar och kraft och energi
de slogs med slitna fraser och förvanskad harmoni.
Vad gör det väl den döde, därnere i hans grav,
att kistan hamnat upp och ner och locket ramlat av.
När han har fyra söner, som står där allihop
och fälla bittra tårar bakom nya plommonstop.
Vad gör det väl den döde, det gör väl ingenting
att sönerna har slumrat in och hästen vandrar kring,
och nyper sig en tugga på kullarna bredvid
när nattens mörker ruvar över kyrkogårdens frid.
