ANITA
Livets skål! O, min Anita,
uti glömskans dryck!
Jag vill känna varma, vita
jungfrulemmars tryck!
I materien vill jag röna,
riktigt ha i famn
det som andens språk "det sköna"
givit såsom namn!
Jag vill andas blott Anita,
blott Anita se,
känna endast varma, vita
lemmars rörelse!
Högt man prisar konstens njutning,
den är kall och arm
emot väsenssammanslutning,
kärlek barm mot barm!
Sinnlighetens makt är kuvad
av en trång moral.
dygden, stel och överskruvad,
håller långa tal.
Dumheten har funnit mycket,
fann till slut ett fynd,
som föll folken uti tycket:
"Sinnlighet är synd!"
Sedan dess har kungasonen,
son av kung Natur,
av den vise dygdefånen
sparkats ut som djur.
Icke mer han vågar modigt
visa sig bland folk,
men han hämnas blodigt
med förgiftad dolk.
Sen när halva mänskligheten
ruttnat ned i grund,
mördad av anständigheten,
kommer segerns stund
Då skall dygdens makt, den sanna,
ärva den, som ljög.
Sinnligheten skall sin panna
bära stolt och hög.
Kropp med ande skall bli enad
och ett hjärta fritt
med en kärlek, fri och renad,
mänska, skall bli ditt!
Därför, därför, ljuva flicka,
blott till hjärtat lyss!
Låtom oss varandra dricka
i en kyssars kyss!
Rodna kind, du lockomflutna,
på ditt sköna sätt!
blicka ömt, till hälften slutna,
öga, du gör rätt!
Häv dig, vita barm, och bölja!
Du har rätt därtill!
Vet att oskuld kan dig följa
huru långt du vill!
Älska, älska, min Anita,
med din själ och kropp,
oskuldsfulla, varma, vita,
ljuva rosenknopp!
Livets skål! O, min Anita,
uti glömskans dryck!
Jag vill känna varma, vita
jungfrulemmars tryck!
text: Gustaf Fröding
musik: Sven-Erik Magnusson
