Tidens gudar, som jag smädat,
smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat,
häda vill jag i en sång!
I han makten, jag har ordet,
jag har ordet i min makt;
tretton ären I vid bordet;
det betyder, har man sagt,
dödsfall, ofall, onda tider:
gudar, tagen Er i akt,
ty vad rättnu tiden lider:
gudar, varen på Er vakt!
Det är sant, jag fordom sutit
vid Ert gudabord som gäst;
edan bindeln väl I knutit,
släpad blev jag till Er fest.
Därför ock, vad I förbrutit,
känner Loke kanske bäst!
Vämjdes jag vid fyllda faten,
av Ert vin jag ej blev glad,
och Er sång tog smak av maten
men var tunn som kittelns spad.
Gudar, därföre I haten
Loke, som Ert lov ej kvad!
Nej, jag vill Ert lov ej kväda,
icke sjunga för Er mat,
nej, jag vill Er heldre häda
med mitt stora, sköna hat!
I han sträckt min bål på bergen,
och bland isar rett min grav,
se'n den lille lömske dvärgen
skurit mina senor av.
Fast I bundit mina händer
och min fot i järnet smitt;
fast I brutit mina tänder,
än min tunga smädar fritt.
Jag Er hemlighet förrådde,
gudar, det var allt mitt brott!
Och min tunga dock Er nådde
in i Era fasta slott.
Jag förrådde Era funder
och Er falska helighet;
trodde ej på Era under,
ej på Er odödlighet.
Tidens gudar, som jag smädat,
smäda vill jag än en gång!
Tidens gudar, som jag hädat,
häda vill jag i en sång!
text: August Strindberg
musik: George Gustafsson
georga.se
