En gång stod jag här i hamnen.
När ett skepp låg klart att gå.
Till Västindien, med last av järn ombord.
Med en flicka tryggt i famnen, som bedragit mig just då.
Stod en ung sjöman och talte dessa ord:
Alice, älsking när till våren, alla ängar står i blom, ja när rosen knoppas, himmelen blir blå.
Minns att då är din John Taylor.
Redan fulbefaren sailor.
Och då älskling kan vi gifta oss vi två.
Minns att då är din John Taylor.
Redan fullbefaren sailor.
Och då älskling kan vi gifta oss vi två.
Nästa år i blomstertider.
Står jag åter i den hamn.
Där John Taylor seglat bort ifrån sin vän.
Och jag ser hans fästmö vänta, med ett litet barn i famn.
Och på redden löpte skeppet in igen.
Då kom budet:
John är borta.
Kommer aldrig mer igen.
Där stod Alice, med sitt barn, då steg jag fram.
Det är svårt att vara kvinna.
Ge mig barnet, du skall finna.
Fast du svek mig Alice, älskar jag dig än.
Det är svårt att vara kvinna.
Ge mig barnet, du skall finna.
Fast du svek mig Alice, älskar jag dig än.
