Det var om aftonen som sommaren flög rakt i famnen min,
och jag log som i min späda barndomstid,
och röda, röda blomster i mitt hjärta gingo in
med en doft som var som evighetens frid.
Det var om aftonen jag älskade som jag ej älskat förr
och all världen var min sköna mörka brud,
och mitt hjärta stod på gavel som en salighetens dörr
med en ingång till förbarmandet och Gud.
Och jag hörde gamla sånger komma åter hemifrån,
och av det ljus jag drack blev själen stor och ny,
och alla gamla träd och alla glänsande strån
sjöngo in mig i min barndoms gröna by.
Och jag dansade bland träden och jag sjöng för ljung och sten,
och min visa var så hög som aldrig mer,
den slocknade som glansen utav himlens sista sken -
det var om aftonen, då solen hon gick ner.
