Det kostar på att hålla fred, gud vet.
Men den tigger mig att jag ska sjunga
Och smickrar mig inför en allmänhet.
Men mördar mig i lönndom med sin tunga.
Det kostar på att dricka av hans vin.
Med tvekan fattar jag det fyllda glaset.
Han skryter med att han betalt kalaset, och kallar mig bak ryggen för ett svin.
Men jag har råd, din gamle lurifax.
Och Ni, min nådiga, med allt ert pladder.
Se, jag har råd, att sjunga för eder strax.
Med poesi besvarar jag ert sladder.
Med gudar dricker jag för ert väl.
Och lockar fredens änglar ned I gruset.
Se'n jag har visat vem som tålde ruset.
Och sagt er sanningen och frälst min själ.
Ty sanningen gör gott, och det är sant.
Att om I detta land man bryter seden.
Och inte ständigt kacklar likadant.
Som alla andra kyckungar I redet.
Men går sin egen väg med stort besvär.
Förgräter fulheten för allt det sköna.
Då kacklar alltid någon gammal höna, om hur förfärligt lättsinnig man är.
Men kackla ni imorgon, just idag.
När jag har ordet vill jag hellre gala:
Kuckeliku! Mitt herrskap, till behag.
För eder har jag satt livet på det hala.
Tänkt mer på glädjen än på gods och guld.
Ty någon skall fördriva tråkigheten.
Om ryktet ock skall gå till evigheten.
Att jag har sjungit för att jag var full.
Jag står här ensam, fast i lustigt lag.
Nåväl, med rätt, ty själv jag min väg jag väljer.
Och målet ser jag tydligt dag från dag.
Långt bortom dessa flaskor och buteljer.
Och just vid dessa silversträngars drill.
En röst mig når, som hörs blott av poeter.
Jag glömmer därvid alla små förteter.
Och dricker, stolt, min ädla sångmö till!
Slut!
