Att förklara hur jag känner är ganska svårt, för att det finns så mycket jag vill säga men vet inte om ni förstår.
Jag var rädd som fan för att bli lämnad själv igen, du lova aldrig svika att du alltid skulle va min vän.
Men som vanligt så blev jag sviken, kastad ut i drömmen där det skulle varit vi sen.
Sen så sårar du mig genom att bara spela kall, varför ska man vara falsk mot nån man sagt varit ens allt.
Så sitter man där försöker torka sina tårar vill prata med sina vänner men det finns ingen som förstår att, det man känner sakta krossar inombords man vill le men det gör så himla ont.
Hela världen känns så falsk, allting känns skit.
Allt som man strävat efter rasar bit för bit.
Och kärlek varför ska man tro på sånt för det slutar bara med att man blir sårad gång på gång.
Varför ska man våga tro på något mer när allt man får tillbaks är falskheten och svek.
Ibland så kan man tro att nåt är bra, men sen så minns man hur det gått de andra gångerna.
Den dag du skärde dig du sa för jag trodde alltid på dig, men sanningen kom fram att du bara ljög för mig.
Du svek kan inte fatta att du gjorde så, du var min vän kunde lita på dig såg dig gå.
Jag gråter av att tanken av att du bara var min vän, jag visste aldrig att en bra vän kunde svika mig.
Våran vänskap var stark men fan jag trodde det.
Fan om du bara kunde bevara min hemlighet, men du svek.
Du var fan den bästa minns alla gånger vi var ute och festa.
Det var alltid kul, vi backa altid varandra.
Och när vi mådde piss så höll vi ihop tillsammans.
Grinade jag, så grinade du och du stöttade mig när min flickvän gjort slut.
Det var ingen annan du fanns alltid här men du svek mig, du svek mig.
Varför ska man våga tro på något mer när allt man får tillbaks är falskheten och svek.
Ibland så kan man tro att nåt är bra, men sen så minns man hur det gått de andra gångerna.
