Jan: Jag stannar kvar en stund.
Står still i samma rum, som en gång varit vårt.
Och trots att det gör ont att våga sätta punkt,
så vet jag att det går.
För kommer tid, kommer vår.
Då kommer kärlek ihåg.
Nånstans härinne, finns du.
Ett ljus som brinner, som aldrig kommer lämna mig.
Å kommer tid, kommer vår.
Då kommer kärlek ihåg.
Kommer vår, kommer höst.
Då kommer liv, kommer tröst.
Och allting vi förlorat kan bli dom första stegen tillbaks.
Jill: Jag tror det är för sent,
att glömma vad jag vet och bara börja om.
Så det får ta den tid det tar
och du får vänta på mitt svar.
Min väg tillbaks är lång.
Men kommer tid, kommer vår.
Då kommer kärlek ihåg.
Båda: Nånstans härinne, finns du.
Ett ljus som brinner,
som aldrig kommer lämna mig.
Å kommer tid, kommer vår.
Då kommer kärlek ihåg.
Kommer vår, kommer höst.
Då kommer liv, kommer tröst.
Jill: Det som sker får bli, men när det verkligen vill. Ååååhhh.
Jan: När det verkligen vill.
Vi som har samma barn.
Samma himmel och hav.
Som kunde ge varann en kvinna och man.
Och lev nu i nöd.
Se på oss nu.
Om jag förlorar dig,
vad är det kvar efter mig?
Jill: Å vi får ha det så.
Å det måste gå.
För om kärleken är sann,
ska stormen kunna ta oss iland.
Jan: Jag står kvar i samma rum,
och hoppas för en stund,
att tiden kommer läka alla sår.
För kommer tid, kommer vår.
Då kommer kärlek ihåg.
Båda: Nånstans härinne, finns du. Ett ljus som brinner, som aldrig kommer lämna mig.
Å kommer tid, kommer vår. Då kommer kärlek ihåg.
Kommer vår, kommer höst. Då kommer liv, kommer tröst.
Nånstans härinne, finns du. Ett ljus som brinner, som aldrig kommer lämna mig.
Å kommer tid, kommer vår. Då kommer kärlek ihåg.
Och allting vi förlorat, kan bli de första stegen tillbaks.
