Vid ett fönsterbord - John Holm

Han satt där redan när jag kom och stirrade mot parken

och det var höst och det var kallt och fullt av löv på marken

en liten grabb som blivit stor och som förlorat på rouletten

som brutits av vinden som ett rö på öde slätten

Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer

och såna som tog sin roll, gud vete om dom ser mer

det rapas upp i riksdagshus och kommunala stior

men finns det nåt för mig sa han i deras profetior

Man önskar att man vore fri som fågeln under himlen

som flyr sin kos när det blir kallt och grått och trist och rivet

så binds man upp i vilsen ort långt bort från livets vindar

och offret får sin terapi och blir än mer förblindad

Men vad spelar det för roll att man sitter här och gråter

och tänker sig till gårdagen som aldrig kommer åter

men plötsligt är vi från varann nånstans i männskovimlet

och missar till och med den lilla bit vi ser av himlen

Till slut tog jag farväl och gick och ut i nattrafiken

där satt han kvar i röken till salongs- och soulmusiken

Som tur fick jag en bil som hjälpte hem den tunga kroppen.

Där låg jag tyst i baksätet och räknade dom röda stoppen