Vi seglade från Dalarö med dagens första bris
att följa dagens första vind känns rätt på något vis.
Det blåste friskt på Nämndöfjärd,
vår fart var jämn och god,
och då, just då blev jag ett med ditt rike,
då sjöng det i mitt blod.
Jag älskar dej, oh, grönskande skärgård,
mitt juniblåa hav.
Du gör mej så oändligt rik,
kan du säga vem som gav
dej din friska doft av salt och tång,
din drömmande solnedgång.
Jag ber dej, lev för alltid i mitt sinne,
bli en ton i min enkla sång.
Vi gick på kryss i bidevind bland grå och våta skär,
som formats utav vind och våg, en härlig atmosfär.
När kvällen kom i västerled
stod himmelen i brand,
och då, just då, ja, jag svor vid min tunga
att aldrig gå iland.
Jag älskar dej, oh, grönskande skärgård,
mitt juniblåa hav.
Du gör mej så oändligt rik,
kan du säga vem som gav
dej din friska doft av salt och tång,
din drömmande solnedgång.
Jag ber dej, lev för alltid i mitt sinne,
bli en ton i min enkla sång.
Vid långskär åkte seglen ner vi hängde dom på tork
och dukade en lätt supé, gutår - liksom en kork.
Vi guppade i spegelblänk i en gudomlig vik
och då, just då, när som stjärnorna tändes,
jag hörde ljuv musik.
Jag älskar dej, oh, grönskande skärgård,
mitt juniblåa hav.
Du gör mej så oändligt rik,
kan du säga vem som gav
dej din friska doft av salt och tång,
din drömmande solnedgång.
Jag ber dej, lev för alltid i mitt sinne,
bli en ton i min enkla sång.
Jag ber dej, lev för alltid i mitt sinne,
bli en ton i min enkla sång.
