Lika mystisk och gåtfull som en kyrka längs vägen
Upplyst mellan träden, ödsligt belägen
Om hösten om våren, I en tyst blå natt
Som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt
Som ett åtråvärt hopp I en tung tristess
Jag hade nästan gett opp, det var så grått tills dess
Men du sa att du hörde mig på radion idag
Du var den enda som kom fram, det var det enda du sa men
Allt jag ser, allt jag hör
Din röst, din blick, ditt skratt
Du har ögon som berusar en natt
Så jag väntar, ja jag väntar
Om tiden vill ifatt
Det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år
Vi ringde ibland för att fråga hur vi mår
Tills jag sa "Väntar du på nån eller vill du bli min?"
Du sa "Vad svarar man på sånt?", jag sa "Man svarar nog ingenting"
Men lägg armarna runt mig och slit ut vad jag har
Och gräv I det dunkla med sök inga svar
För jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla
Men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad av
Allt jag ser...
Du sa "Vänta lite grann, behåll poserna på
Vart ska vi komma nånstans? Vart ska vi gå, vart ska vi gå?"
Jag sa "Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit
Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit"
Det var natt, det var natt, det var äntligen natt
Våren var på väg, jag var rusig och matt
Vi var på gång, vi var VIP, det var nån efterfest för Kent
Och allt var lite eftertraktat, allt var lite känt och
Allt jag ser...
Mellan Tumba och Järna finns en kyrka vid sjön
Vi tar oss dit I oktober, strax före snön
Den här vinden är så kraftig, hela världen är på spänn
Den mörka natten är så mörk, jag måste se henne igen
