Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår.
Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.
Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån.
Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån.
Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;
vi glömde björkarna, och änglarna i snön. Och vissa tror att Du försvann.
Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår.
Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.
Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.
Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.
Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång,
och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?
Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong,
och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals.
Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand.
Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land.
Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.
Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter.
Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.
Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer.
