Mellan kalla väggar, mitt i storstadskvällen,
sitter en man helt ensam, stirrar in i elden.
Han ser skog han ser ängar,
och hans tanke får vingar.
Han ser den lille pojken,
lycklig naken springa.
Den sången han sjöng en gång,
får honom att drömma.
Den sången han sjöng en gång,
vill han aldrig glömma.
Så hör han sångens ord,
av hoppet skrivet.
Om lycka på vår jord,
det fria livet.
Så slocknar elden, han ser in i glöden.
Ensam mitt i kvällen, tänker han på sitt öde.
O han längtar tillbaka, till den plats han känner.
Ingenting att försaka, finns det här utan vänner.
Den sången han sjöng en gång,
får honom att drömma.
Den sången han sjöng en gång,
vill han aldrig glömma.
Så hör han sångens ord,
av hoppet skrivet.
Om lycka på vår jord,
det fria livet.
Det fria livet, det glada hoppet.
Den öppna marken, det vida havet.
Han mindes sången, han mindes leken.
Han känner vinden, han känner solen.
Han känner värmen, han glömmer staden.
Den lille pojken i leken på stranden.
Det fria livet, det glada hoppet.
Den öppna marken, det vida havet.
Den sången han sjöng en gång,
för så länge sedan.
Den sången han sjöng en gång,
hjälper honom redan.
Den sången han sjöng en gång,
får honom att drömma.
Den sången han sjöng en gång,
vill han aldrig glömma.
