Vid en liten fiskehamn
fanns en liten resturang,
och ved ett av de små borden
satt ett par i svärmeri,
och de älskade varann
och hon krama hårt hans hand,
nu de båda funnit lyckan
och två hjärtan stod i brand.
Till musikens ljuva toner
bjöd han henne upp till dans,
och hon skrattde av glädje
just nu inget annat fanns,
än en man från stora haven
som nu åter nått sin hamn,
och som träffat den han älskar
på en liten resturang.
Vid en liten fiskehamn
fanns en liten vacker strand,
där dom båda sakta vandrar
tätt intill i svärmeri,
och från månens silversken
där den ljumma vinden ven,
gav han henne avskedskyssen
och till tårar tog förväl.
O när morgonsolen lyste
båten styrde ut,
kvar på strand stod den han älskar
och av honom tog förväl,
men från hennes vackra ögon
stora tårar trillar ner,
nu hon åter ensam vandrar
uti minnet honom ser.
Vid en liten fiskehamn
fanns en liten resturang,
och vid ett av de små borden
satt en ensam flicka kvar,
och hon väntade sin man
som nu borde nått sin hamn.
Men hon väntade förgäves
ty han kom ej mer i land.
På de mörka tysta vatten
styrde han sin långa färd,
till den vän som honom väntar
till en plats vid hemmets härd.
Men av stora vågors krafter
drogs den lilla båten ner,
på de mörka tysta vatten
seglar båten aldrig mer.
På de mörka tysta vatten
seglar båten aldrig mer.
På de mörka tysta vatten
seglar båten aldrig mer.
