Med alla segel i topp går ett skepp på stormigt hav.
Alla resurser utnyttjas, man ger allt vad man har.
Vinden pressar fartyget, en stormvåg sköljer däck.
Det hörs ett rop: ”tre man över bord! Förmasten knäckt!”
Kaptenen står sammanbiten och ser hur seglen slits itu.
Rodret lyder inte längre, lasten förskjuts.
Spelet är förlorat! ”Sätt båtarna i sjön!”
”Må den starke klara sig iland och må den svage dö...”
Men med revade segel styr ett skepp i öppen sjö.
Havet är upprört och farten är hög.
Men fast stormvinden viner och fast vågskummet yr går fartyget stadigt dit rorsmannen styr.
Kaptenen ser mot molnen och ger order om ändrad kurs på väg ut ur stormen mot en ännu osynlig kust.
Och männen kan gå till vila när gryningen färgar himlen röd
medan skeppet styr mot sitt mål på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
Med revade segel går ett skepp på öppet hav och när vinden hårdnar, faller fartyget sakta av.
Lasten är surrad och varje man på sin plats när stormen hämtat andan och åter tar sats.
Vaksamma ögon ger akt på vind och våg.
Erfarna blickar synar tackel och tåg.
Och när mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
När mörkret lättar och gryningen färgar himlen röd
styr ett skepp mot ett avlägset land på gungande sjö.
Med revade segel och med besättningen mindre rädda att dö.
