Jag rör mig som en skugga i din tvårums lägenhet.
Från vardagsrum till sovrum och till kök.
Ljudlöst som en dimma, i förbjuden hemlighet,
I ögonvrån och i din tobaksrök.
Du sitter framför TV: n i din röda morgonrock
med tunga andetag och ögonlock.
Du ser dig slött omkring, och märker ingenting
när jag lindar dina lockar runt mitt finger, som en ring.
Du fyller dina lungor, det svider i ditt bröst,
Drar tårar ur din redan tömda blick.
Genomskinligt, doftlös, utan kropp och utan röst,
Med allt du aldrig får och aldrig fick.
Det började i samma stund du bad honom att gå.
Han gick och det blev starkare ändå.
Ett djupblått obehag, som ett spöke av nåt slag.
Och min undersköna kära detta spöke...
Det är jag.
För jag är den döda kärlek som du tvingade ta slut,
Med klor och minnen klänger jag mig kvar.
Med känslan av ett felaktigt och förhastat och fult beslut,
Med självplågande frågor utan svar.
Jag fjättrar dig i soffan i en håglös apati,
Med tanken på allting förtrollat som kunde vart ni.
Jag sliter upp, jag bryter ner, gör fult av allt du ser,
För jag vet att när din sorg är slut då finns jag inte mer.
Mellan dessa vita väggar där jag fötts, där jag bott,
Bjuder jag min vackra mor adjö.
Jag blev visst aldrig riktigt vad du hoppats eller trott,
Och ska nåt nytt få födas ska jag dö.
Så släpper jag ditt vackra hjärta och din vackra hand,
Du kommer säkert minnas mig ibland.
Jag är tandlös, trött och blind
när jag ömt kysser din kind.
Sen försvinner jag i glömskan likt en aska för en vind.
