När solen halverat sitt dagliga lopp och det redan är långt fram på dan',
Ja, då hostar jag till och så vaknar jag opp i en lägenhet vid Sannaplan.
Och jag har ingen aning om hur jag kom hit, fan, jag vet knappt en gång vart jag är.
Jag minns bara fragment av min Kellys-visit, men jag minns dig jag träffade där.
Jag har glömt bort ditt namn, men vi satt med varann, ja, vi hamnade så av en slump.
Och du sken som en ängel, du gnistra du brann, mellan gaisare och trasor och lump.
Och nånting jag sa gjorde intryck på dig, ja, det kommer jag tydligt ihåg...
Men tyvärr så var allt jag berätta om mig, till nittio procent bluff och båg.
Jag ljög om mitt lyxiga och flärdfulla liv, och mitt sommarhus på Öckerö.
För jag bor i ett proggigt vegankollektiv i ett område som heter Bö.
Och jag har inte nyss kommit hem ifrån Prag, eller korsat Amerika med bil.
Nej, min utlandsrutin är i stort sett en dag, på en Stena Line-kryssning till Kiel.
Och att jag hänger med Håkan är långt ifrån sant, att jag skapat The Arks garderob.
För det närmsta jag kommer en kändisbekant är ett handslag med Sven-Bertil Taube.
Och jag har inte legat med Robyn, och jag ljög om min natt med Jean-Pierre!
Men, jag vet att jag talade sanning när jag sa att jag tror jag är kär.
Och jag har aldrig vart castare på TV3, eller toppforward i IFK.
Om jag någonsin gör nån slags idrottssuccé får det bli på en Playstation 2.
Och jag har inte jobbat som gyminstruktör, och jag vet inte varifrån det kom.
Att det skulle vara mig och mitt heta humör filmen Fight Club handlade om.
Och jag är inte medlem i Mensa, och jag har inga aktier i Ford.
Och jag tror att jag mest ville glänsa när jag sa: Jag har styrt en Concorde.
Och jag är inte sonson till Stalin, har ingen mejlkontakt med Tony Blair...
Men jag vet att jag talade sanning när jag sa att jag tror jag är kär.
Ja, jag ljög som en häst galopperar, som en fiskare och som en dräng.
För det är helt sjukt vad ens hjärna presterar när man hjälplöst vill ha nån i säng.
Så jag ljög om mitt vackra förflutna, om min framtidsutsikt och mitt hopp.
Och om löften som aldrig blir brutna och min friska, starka, deffade kropp.
Och min förmåga att glömma förlåta och att undvika onödigt gräl
om att aldrig bli tvingad att gråta helt utan nåt uppenbart skäl.
Ja, jag ljög när jag sa: Jag är lycklig. Jag är nöjd med mitt liv som det är.
Men jag vet att jag talade sanning när jag sa att jag tror jag är kär.
Ja, där satt jag en babblig gorilla, en osocial klumpeduns.
Och där satt du helt artigt och stilla och du trodde mig... inte ett uns.
Du la plötsligt ett pekfinger över min trut mitt i skyfallet av hittepå.
Sen sa du: Inget du sagt har jag trott en minut. Men sen kysste du mig ändå.
Du tog jackan i handen och började gå, kvar där satt jag som en fjant.
Jag har svårt att tro att du lyssnade på det sista, det enda jag sa som var sant.
Du försvann som en skugga i natten och jag vet inte ens vem du är.
Men jag vet att jag talade sanning när jag sa att jag tror jag är kär.
