I revyer ska det finnas,
en sång att minnas,
nåt seriöst.
Om den saknas denna sången,
det i salongen,
lätt blir nervöst.
För att undvika det har,
vi lagt in detta känsliga par.
Som på gamla tider brås,
jag får väl presentera oss.
Det är jag och lilla Frida,
det är Frida, det är jag.
Upp på livets solskensida,
tillsammans skrida,
vi två med välbehag.
Jag är intet utan Frida,
utan mig är Frida svag.
Men tillsammans är solida,
lilla Frida, och jag.
Att i Stockholm konsertera,
och deklamera,
man jämt oss ber.
Vi tog in på Grand Hotellet,
men på det stället bor vi ej mer.
Samma rum hade vi beställt,
men det gick inte på det hotellet,
ty portiern sa resolut,
att det såg allt för illa ut.
Så att ni och lilla Frida,
får ta varsitt enkelrum,
men då sa jag till den perfida,
portiern att Frida och jag fann honom dum.
Men då log han den stupida,
mumlade något om "Dygdens lag",
som om vi den tänk överskrida,
lilla Frida och jag.
Som på gamla tider brås,
jag får väl presentera oss.
Det är jag och lilla Frida,
det är Frida, det är jag.
Upp på livets solskensida,
tillsammans skrida,
vi två med välbehag.
Jag är intet utan Frida,
utan mig är Frida svag.
Men tillsammans är solida,
lilla Frida, och jag.
