Våra blickar möttes i vimlet, allt saktades ner och blev film i stimmi.
Du var det vackraste jag sett i hela världen, om man räknar bort modeller och filmstjärnor.
Och jag kunde inte göra motvärn, din bleka hud jag kunde skönja dina blodkärl.
Och din kjol var kort, mitt hjärta slog så hårt att jag kunde känna mitt blodomlopp.
Som om du först nu förstått, att det hela sitt liv suttit fängslat i min kropp.
Och du log utan att le, även om sånt är svårt och se så förmodade jag det.
Och jag försökte slita blicken, men skit i vilket jag höll dig varsamt i mitt sikte.
Kändes som alla vägar jag tagit i mitt liv hade varit bara för att ta mig hit.
Och vi handlade cigg, Pallmall click,
det högg till i min mage som Anna Lind.
Och jag minns inga ord men vi pratade om allt mellan himmel och jord.
Litet och stort du hade tyckt att jag var lite för frammåt,
jag förklara för dig att jag bara var Anton.
Men du var skeptisk till oss, så jag sa att min kuk hade klätt i din kropp.
Och du tyckte att det lät lite vidrigt först, men på något sätt samtidigt det finaste du hört.
Och jag strök bort din lugg från ditt ansikte, du såg ut som framtiden, allt i den.
Och du skrattade åt mina skämt,
även om du inte fattade dom själv.
Du var väl inte direkt smartast i världen, men jag har redan haft en smart brud och jag hatar den jäveln.
Du brukar alltid dö i min tredje vers, men jag vill att du överlever den här.
Jag minns, den gången du sprang,
jag hade gjort någonting som jag ångrar som fan.
Och jag borde försökt komma ifatt, och hållt dig fast så hårt att du aldrig någonsin försvann.
Men jag gjorde inte det, inte någonting alls,
för jag visste att du aldrig skulle gå någonstans.
Men när du kom tillbaks, var det som om vi tappat
någonting vi haft, någonting abstrakt.
Det kändes, som om vi brann utan att någon av oss längre kunde hålla sig varm.
Men vi låg med varann, du sov på min arm
den domna bort, vi vakna till och vi somna om.
Men det kändes lite konstigt, inget som gick att sätta fingret på men det var någonting.
Och på morgonen var det som om vi inte kände varann,
eller som om vi bara hälsar ibland.
När vi egentligen haft, vårt helt egna språk
som bara vi två kunde förstå.
Och jag undrar ibland om du fortfarande pratar det flytande,
för jag kan prata det lysande.
Och det finns ingenting som gör så ont
som när som någon som vet allting om en,
lämnar ens värld.
Och kärlek är ett ord som kastas runt en del,
oftast betyder det inget
men ibland så gör de det.
Och jag är den enda vän du har,
så ta mig dit du ska.
Om du alltid ska tillbaks.
