Trubbel - Olle Adolphson

Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor

Nu surrar bin och fåglar sjunger överallt

Nu stryker vinden genom trädens höga kronor

Men i min trädgård är det visset, mörkt och kallt

Här är det risigt och förvuxet, fult och snårigt

Och lika hopplöst trist och grått som i mitt bröst

Därute doftar det av sommarns alla dofter

Där är det sommar men här inne är det höst

Jag levde lycklig här med dig och mina katter

Ett liv i synd och utan omsorg att bli frälst

Försonad med min karaktär, för jag har aldrig

Förmått att säga nej till någonting som helst

Och aldrig nekat mig det ena eller andra

Och levat livet tills jag krossades en dag

Det börja med att du bedrog mig med en annan

En som du sa var mycket finare än jag

Vårt gräl tog veckor, ropen blandades med gråten

Och jag blev grundligt jämförd med din fina vän

Tills du bekände att han givit dig på båten

Då blev det dödstyst här i trädgården igen

Ifrån den stunden var den mannen dubbelt hatad

Han hade lekt med dig, med oss ett litet slag

Och jag, jag kände det som även jag var ratad

Jag ville slåss och gick mot mitt livs nederlag

Jag hade hammaren beredd under kavajen

När han kom ut i sidenscarf och sa: "God dag!

Kom in och slå dig ner en stund så får vi prata"

Jag bara stammade, nu minns jag inte vad

Och jag blev bjuden på konjak och på cigarrer

Och kunde inte få mig till att säga nej

Och när vi skildes var vi bästisar och bundis

Och jag tog saker som du glömt med hem till dig

Jag går omkring i mitt pompeji, bland ruiner

Jag traskar runt i resterna utav vårt liv

Men du skall aldrig ge mig pikar om sekiner

Och aldrig skall du bli en annans tidsfördriv

Nej, åt det gamla skall vi binda vackra kransar

Och ta vårt liv och mina katter som de är

Och trots all kärleksbrist och trasighet och fransar

Dig skall jag älska livet ut, dig har jag kär