Ställd mot väggen,
vart här förut,
men aldrig sett det lika verkligt som nu.
Det här är mitt liv,
har gjort mina val,
jag har byggt upp en mur som jag trodde stod kvar.
Men saker förändras
och saker försämras
och i slutet av dagen ligger jag vaken och sömnlös,
men jag saknar dig så, kan inte riktigt förstå,
varför jag gjorde som jag gjorde och bara vandrade på.
Men du säger det var nödvändigt för å komma vidare,
starta på nått nytt, bygga upp nånting finare,
jag dricker allt mer för det blir lättare med vinaren
men lögnerna finns kvar i min själ, jag måste syna det.
Jag ville vidare, komma någonstans i mitt liv,
bryta mönster bara ta mig förbi,
men som en bakvänd (?) allt jag tar i blir skit,
har inga svar, men det är så vardagen blir.
Borta från ögat men ständigt i hjärtat,
och vägen tillbaka är mer än bara smärtsamt,
vill inget annat,
vill inget hellre, för sanningen är den;
jag har faktiskt aldrig mått sämre.
Min trygghet, rutiner och känsla.
Allting försvinner och besluten blir dom sämsta.
Sitter ensam,
all denna väntan
som om jag var sist i ledet men drömmer om å va längst fram.
