Arbete ger bröd så jag svettas för en orsak,
en klok insikt och livet känns solklart,
liksom bäckarna flödar till floder, floder till havet, vi bygger utav dem (?),
erfarenhet ja jag tror jag har dem, uppväxt i staden så jag är hygglig med garden,
man lär sig att leva efter sin egen miljö, blir robust och hård när allting faller som snö,
det här är vardagsmat, kanske en värdslig sak,
men det skrämmer mig ibland för jag har en bitter smak,
ingen dör före sin tid, det har ödet bestämt,
aldrig trott på nån Gud men får känslor i advent,
livet är paniken i en brinnande teater och jag brinner inombords och min hjärna är en krater,
och färgen från min omgivning den finns därinpå,
och likt betongen är grå blir mina känslor blå
Refräng (väääldigt osäker på denna, hjälp mig!);
För jag lämnar allting där,
så långt som det bär, fast i min värld,
för jag hamnar alltid där,
så långt som det bär, fast i min värld
Dagarna går jag dealar ständigt med min dumhet,
vill göra rätt på nåt sätt och få det rumsrent,
men felstegen finns där, har gjort dem till tusen,
när bjälkarna ruttnar, faller hela huset,
svårt att formulera varför jag lever så här,
drömmer om att resa, om att få se vår värld,
innan den försvinner för gott, för det är nåt jag förstått,
att inget är för evigt under människans brott,
jag kastar olja på paletten för att måla mitt liv,
det blir en dåre på driv som alltid snålar med tid,
min spontanitet liknas närmast vid en blomma,
där nätterna blir långa, har svårt att somna,
och vardagen är grå, ett mönster man vill bryta,
daglig basis det handlar om att flyta,
och drömmarna de kvävs men de finns i perferin,
som energi och bensin, ett depressionsvaccin.
(Refräng)
Har vart i lejonets kula, stått där vid grinden,
klättrat för högt, har fått känna på svindeln,
aldrig tittat ned, men blickat upp mot himlen,
berusat mig själv för att flippa mina sinnen,
sen vaknat upp till något sobert tillstånd,
kan inte rubba på tiden för den har sin gång,
alla klavertramp, klart jag minns dem,
folk som jag sårat genom åren är det synd om,
vi faller isär, det har man lärt sig genom åren,
skriker och svär, hinner knappt läka såren,
det börjar med en bagatell som slutar i hell,
slutar i en lägenhet där jag somnar helt själv.
