Det verkar som att storhetsvansinnet
tillslut stöter på sin överman och sin överkvinna
Hetaste paret i mannaminne
Utan en aning om hur fan vi skulle kunna hinna
Med karriären räddar världen och vi såg tiden rinna
Iväg, men hur kunde kärleken försvinna?
Efter alla hinder som vi kommit över innan
Snubblar vi på det vi inte kunde övervinna
Vi kunde vinna mot hela världen
Men inte mot oss själva
Stod oberörda mitt i oroshärden
Och kände grundvalen själva
Peka finger åt de andra och skratta
Våra känslor kan ni aldrig fatta
Dem är alldeles för starka
Sånt högmod måste gudarna straffa
Precis som imperier måste gå under
Faller du och jag, faller vi sönder
I våra minsta beståndsdelar
Du och jag, du och jag
”Fy fan” sa du och jag i USA
Babylon och romarriket av idag
Tronandes på minnen från fornstora dar
Gapar efter mycket
Men inget är kvar
Eller det där om nått är väl högmod
En sån högtravande jämförelse känns lite för stor
Samtidigt fast det känns svårt att tro
men en gång i tiden skulle samma jämförelse känns som för lite
När vi var universums absoluta center
Våran kärlek som var konstant den var para siempre
Fast nu när jag står med det pissiga facit i hand
Och fortfarande inte fattar varför
visst är det tragiskt men sant
och man kan kalla det misär
hur vi faller isär som molekyler i cern
men när jag undrar hur vi hamnade här
är det kanske grundlagens enda förbannade värld
Precis som imperier måste gå under
Faller du och jag, faller vi sönder
I våra minsta beståndsdelar
Du och jag, du och jag
Vi kunde vinna mot hela världen
Men inte mot oss själva
Stod oberörda mitt i oroshärden
Och kände grundvalen själva
Peka finger åt de andra och skratta
Våra känslor kan ni aldrig fatta
De är alldeles för starka
Sånt högmod måste gudarna straffa
Precis som imperier måste gå under
Faller du och jag, faller vi sönder
I våra minsta beståndsdelar
Du och jag, du och jag
