Balladen om Ernst Georg Johansson - Sven-Bertil Taube

i kom från blå Atlanten, från havets majestät

och mötte gula strömmen, som går ut från River Plate,

där, bakom skrov och master på flodens södra strand,

låg staden Buenos Aries, där vi gick nu i land.

Jag kan ej glömma staden, som ligger där i dyn,

den luktar majs och hudar och fruntimmers parfym,

som pampasvinden blandar med doft av feberträn,

men kajerna är lagda med sten från Bohuslän.

Nu gällde det att dricka, att röka, spela kort

och även spela tärning på denna fjärran ort.

I minnet hör jag ännu hur tärningarna slå

och falla mellan borden, där mörka flickor gå.

Det var helt nära hamnen på krogen Ultra Mar,

jag mötte där en timmerman, som efterseglad var,

han knogade som stallknekt på stadens hippodrom,

han var en uddevallare, Ernst Georg Johansson.

Där låg en skjuten ridhäst i rännsten utanför,

vår krogvärd han var mördare och kyparn soutenör,

men allt var här så billigt, och allting fanns att få

från argentinskt Mendozavin till äkta fransk Bordeaux,

och in genom dörren, som ständigt öppen stod,

kom fjärilar, kom flickor av mörkt och blandat blod.

Vid gallerfönstret såg jag, hur Södra Korset brann,

och timme efter timme på denna krog förrann.

Men Johansson blev uppsagd, och pengarna tog slut.

Då sa han: Följ mig Fritiof, vi far på Pampas ut!

Han hade lärt sig rida i sina unga dar

och nu med Georg Johansson på pampas ut jag far.

Vi reser oss från bordet på krogen Ultra Mar

och dricker sista droppen av vinet vi har kvar,

sen krossade vi glasen mot krogens tegelgolv

och lämnade kvarteret, när klockan den slog tolv.

Där gick två lösa hästar vid stadens västra gräns,

och barbacka vi red dem, det vet ni, hur det känns!

Estáncian La Posta – dit var det resan gick,

och där på femte dagen som cowboys jobb vi fick.

Men kvinnan, som är nyttig till månget ändamål,

hon frestar ofta ynglingen långt mera än han tål.

Värdinnans kammarjungfru hon bad mig stiga in

i rummet, där hon bodde, och spela mandolin.

Allt var ju så oskyldigt, det var en trevlig kväll,

men dagen efter blev jag utmanad på duell.

Gonzales hette mannen, som ville se mitt blod,

och med sin dolk i handen han frestade mitt mod.

Strax fick jag nu en rispa uppå min högra hand,

som ännu, när jag festar, syns rodna lätt ibland.

Då sprang min vän emellan och ropte: Atención!

Och kniven mitt i hjärtat fick Georg Johansson.

Nu flydde alla andra från trakten i galopp,

och ensam satt jag kvar vid kamratens fallna kropp.

- "Har du ett budskap, Georg, till Sverige, till ditt hem?"

- "Nej", svarade han stilla, "bekymra inte dem,

men tag min bästa häst, och de pengar, som jag har,

och lämna detta helvete, när jag ej mer är kvar,

och rid till Buenos Aires, det tar dig fyra dar,

och drick en skål för Johansson på krogen Ultra Mar."