En gång stod jag här i hamnen när ett skepp låg klart att gå
till Västindien med last av järn ombord.
Med den flickan tryggt i famnen som bedragit mig just då,
stod en ung sjöman och talte dessa ord:
"Alice, älskling, när till våren alla ängar står i blom,
ja när rosen knoppas himmelen är blå,
minns att då är din John Taylor redan fullbefaren sailor
och då älskling kan vi gifta oss vi två."
Nästa år i blomstertiden står jag åter i den hamn
där John Taylor seglat bort ifrån sin vän,
och då ser jag Alice vänta med ett litet barn i famn
och på redden löpte skeppet in igen.
Då kom budet: John är borta. Kommer aldrig mer igen.
Där stod Alice med sitt barn. Då steg jag fram:
"Det är svårt att vara kvinna. Ge mig barnet, du skall finna,
fast du svek mig Alice älskar jag dig än."
"Det är svårt att vara kvinna. Ge mig barnet, du skall finna,
fast du svek mig Alice älskar jag dig än."
