Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svä-var,
vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små
emot svallvågor slå
som på öde havet gå!
Men i en vik man hör musik, just denna ton,
man tar ett gupp och man får upp konversation:
"Min fröken, vet ni vad jag såg i dag från strand?
Jag såg en havsörn, som slog ned och tog en and!"
"Havsörnsvingarnas skrämmande dön
nådde vår flyende and,
trött på att dyka och ensam på sjön
sökte hon simma i land!
Just när hon nådde vår skyddande vik
havsörnsvingarnas stolta musik
hördes på nytt och i havsörnens klor
lilla anden till himlen for!"
"Nej, är det verkligen sant?
O! Tänk den stackars lil-la!
I dessa rysliga klor,
hackad av havsörnens näbb!
Kunde hon ej komma loss?"
"Nej! Hon försökte förstås!
Men kära ni, såna klor sitter i!
Man blir aldrig, aldrig fri!"
"Min herre, att ni är en örn och jag en and
det tycker jag det riktigt känner jag ibland
och därför är jag också rädd för era klor.
Ni är nog farlig, mycket farlig, säger mor."
"Inte för det ni är rädd, vad jag tror,
men ni kan likna en and,
som vill fly undan." "Ja, ur era klor.
Aj! Vad ni trycker min hand!"
"Gör jag? Förlåt mej!" "För all del, jag ber!
Folk pratar, vet ni, så mycket om er!"
"Jaså!" "Jaha! Men det gör inget alls, för ni
dansar så härligt vals!!"
