Jag reste genom landet
jag såg en massa träd och hus och åkrar och fabriker
och där stod barn som tända ljus
som brinnande små klungor stod alla barnen där och log
och sjöng en sång om livet, tills de hade fått nog och dog
Den tända barnaskaran var bland det hemskaste jag sett
men kanske bland det inte, det var väl mest ett talesätt
Jag ville inte resa sådär
det kostade för mycket, det tog för lång tid, lång tid
Jag ville hellre stanna kvar
För jag tycks ändå aldrig nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
Men jag reste vidare i alla fall, vidare
Jag reste vidare i alla fall, vidade
Jag reste vidare
Jag kom nån gång på natten
Fram till en välbekant basar för hågkomster och drömmar
Fast det fanns nästan inget kvar
Bara kvarglömda minnen av bleknad glädje eller sorg
Där fick jag syn på pappa, som stod och grävde i en korg
Han tog en massa smutstvätt och kastade den i en hög
Och ville klä sig smutsigt, men det var ingenting som dög
Vad gjorde pappa så för? Det kunde han väl låtit bli
Han såg mig säkert inte, så jag åkte bara förbi
Jag ville inte resa sådär
Det kostade för mycket, det tog för lång tid, lång tid
Jag ville hellre stanna där
Men jag tycks ju inte nå dit jag vill utan bredvid, bredvid
För jag reste vidare i alla fall, vidare
Jag reste vidare i alla fall, vidare
Jag reste vidare
Jag färdades i dimma, i snöyra och slaskig dy
Snart kom jag till ett vägskäl, där låg en vänligt sinnad by
Här bodde inga bönder, de hade dött för länge sen
Nu glittrade bygatan av borgerliga leenden
En flod flöt lugnt och stilla, en sol strålade lagom hett
På alla vackra husen där livet levdes rätt och lätt
Och fåglar sjöng i träden, men sjöng dom på sin fågelsång
Så enträget och vackert, av fri vilja eller av tvång?
När moln av guld och silver for runt som skyddsänglar i skyn
De fick mig sänka blicken och snarast möjligt lämna byn
