Där öster höga kusten, oppåt kvarken stäva fram.
Inalles bortåt hundratjugo segel.
Ombord bland män gick kärleken, gick hon vars hjärta brann,
Den unga sturksa frun Katrin Servenius.
Jag skall leva och dö vid din sida.
Vid din sida där skall jag alltid gå.
Och älskad fot jag följer, om än kropp jag listig döljer.
Ty ej än det sed och brukligt är!
Över vatten vida, över mark och genom skog,
Vill jag följa dig i frid liksom strid.
Jag skall göra vad jag kan, bistå folk och så min man.
Uti mansrock, en av er, så skall jag synas.
Min person dock ännu dold, jag gick sta och trampa på,
Trogen kustarmen jag ännu voro bliven.
Jag ger hand där hand behövdes, under eld när skotten hördes.
I allt jämlik en av er, jag stod där bi.
