Hon stod ensam med strängar av frost i sitt hår
Och spelade i nattvinden sen
Och hon var som en harpa i salar av is
Den skälvande snöböjda en
Och en gosse kom och hörde, som silke var hans hår
Och hans öga hade tårarnas glans
O, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog
Så mycken skimrande härlighet fanns
O, jag visste ej, han sade, att i fattigaste skog
Så mycken skimrande härlighet fanns
O, hör, det är toner av pärlor och guld
Det är sången om den eviga sommarens land
Av sjungande stjärnor är all himmelen full
Och av härlighet stå skyarna i brand
O, vind, du må sjunga mig från hem och hus
Du må komma mig att glömma bort moder min
Men lär mig, men lär mig att sjunga som du
Och ge mig en harpa som din
Ja lär mig, men lär mig att sjunga som du
Och ge mig en harpa som din
Och vinden han sade, din glädje och gud
Och mera får du ge för en harpa som min
Om du ger mig den kärlek du ännu ej känt
Och all människors lycka, är harpan din
Ty en glädje fördold för allt kött skall du få
Men bitter som kärrblommans bär
Och en nämnlös ångest att nära dig på
Och harpan jag spelade här
Ja, en nämnlös ångest att nära dig på
Och harpan jag spelade här
Men varför skall du giva mig mörker och sorg
När din harpa och din sång är mig nog
Fast aldrig har jag gråtit såsom i natt
När din ande över strängarna drog?
Men vinden sade, så vet att min sång
Den är dånet från det dansande hav
Och skräcken som ropar i vaknatten lång
Och de vitaste benen i grav
Ja, skräcken som ropar i vaknatten lång
Och de vitaste benen i grav
Den som älskar som mänskor kan ej sjunga som jag
Och min harpa skall lära dig din moder försmå
Och nu tar jag den kärlek du ännu ej har känt
Så tag nu din harpa och gå
Och den harpan bär du väl redan i ditt bröst
Och det här är blott den snöböjda en
Och din barndom är gången, gå sjung om din höst
Men skynda dig ty natten är sen
Och din barndom är gången, gå sjung om din höst
Men skynda dig ty natten är sen
Och han vandrade och sjöng och han kände väl
Att han spelade sitt bröst till ett sår
Och för harpan han glömde att bedja
För sin själ genom tröstlösa år
Och när han sjungit en mörkhårig jungfru
Till att giva sig så vit såsom snö
Då sjöng han till harpan en visa
Om att ensam och glädjelös dö
Då sjöng han till harpan en visa
Om att ensam och glädjelös dö
Men hon ville ha sångarens kärlek
Du skall tacka vid din harpa för allt jag dig gav
Och han sade: min kärlek åt en stjärna
Och min harpa åt det dansande hav
Och hon sade: du har dårat mig med sånger
Du har sjungit bort mitt hjärta i stjärnornas sken
Och han sade, när du böjer dig och gråter
Då liknar du den snöböjda en
Och han sade, när du böjer dig och gråter
Då liknar du den snöböjda en
Och hon snyftade: du tog vad jag ägde
Jag förbannar dig och kvällen, jag vill höra dig vred
Och han sade, jag ser månen som en konung gå
Över mörknande dalarna ned
Du må kasta dig i gräset och gråta
Du må dö som den vindfällda gran
Jag skall spela vid det skummande havet
Och dö som den sjungande svan
Jag skall spela vid det skummande havet
Och dö som den sjungande svan
Men han krälade som ormen mot sitt gömsle
När solen slutat värma och kvällen blivit sen
Och så hann han sin barndoms skogar igen
Och föll ned för den snöböjda en
Och han sade, tag åter din harpa
Må ondskan spela sina visor på den
Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld
Ge mig barndomens hjärta igen
Jag vill veta vad jag bytte för mitt renaste guld
Ge mig barndomens hjärta igen
Och då kände han en skälvande, kvävande makt
Något sög sig i sårade bröstet fast
Och hans hjärta av stormande kärlek
Det fylldes till brädden och brast
Ja, hans hjärta av stormande kärlek
Det fylldes till brädden och brast
